Egentligen är den här tiden nästan bäst. Alltså, den innan första advent, innan allt verkligen sätter igång. Jag var militant förut. Ingen julmust innan december, inga lussekatter innan lucia. Jag vet inte riktigt när jag slutade med reglerna men här är vi nu i alla fall, jag har njutit av både saffran och must sen några veckor tillbaka. Jag kommer på mig själv att med att fundera på saker jag vill laga. Missförstå mig rätt, jag lagar ju fortfarande mat. Men så som det har sett ut ett bra tag nu är att jag någon timme innan middag funderar på vad jag är sugen på, och sen lagar och äter jag det. Då är det oftast något enkelt. En pastarätt, en tonfiskröra, äggmackor. I vanliga fall, eller, det är nog bäst att skriva förr, eftersom att det var länge sen nu. Förr kanske jag redan under måndagen hade funderat ut vad jag ville laga på fredagen. Det är skillnad på att laga mat och att laga mat, om ni förstår vad jag menar. I alla fall. Sen någon månad tillbaka har jag sakta men stadigt börjat fylla på min lista "att laga" i anteckningar. Den har stått stilla i säkert ett år. Nu skriver jag upp musselgrytor, drinkar, riff på olika bakverk och pastarätter. Jag går omvägar till olika matbutiker för just den där ingrediensen. Jag tror att alla som är mer eller mindre intresserade av matlagning kan relatera till känslan av att bli "mätt". Att inspirationen tar slut, att man vill återgå till det enkla och okomplicerade. Likaså känslan när man är på väg uppåt, så att säga. In i ett skov av receptresearch, timmar av hackande och av att säga godnatt till grytor som får puttra på spisen genom natten. Vad var det jag ville komma med detta. Jo. Det är en bra känsla. Så var det. I lördags hade vi bebisfest för Pinar på Hotel Skeppsholmen. Just när vi satte oss till bords började tunga snöflingor falla utanför fönstret. Någon timme senare var allt snötäckt. En mamma med hennes baby som snart blir mamma till en baby. Ni har väl sett filmen när de lagar börek ihop? Den är så fin. Säg något som stoppar om en så väl som den första snön. I måndags mötte jag upp Pinar igen för en lunch på Schmaltz. Soppa och reuben kändes som den ultimata lunchen när Stockholm stod stilla i snökaoset. I onsdags genomförde jag en synkorrigerande ögonlaser. Hela proceduren gick över förväntan bra. Förutom att jag är ljuskänslig och ser lite suddigt kring ljus och lampor är min syn numera som en höks. För knäppt ändå.
