Om det här hade varit en helt ärlig blogg, realtidsuppdaterad, hade jag kanske förmått mig att skriva lite mer detaljerat om hur det har varit, och är, att leva ur en resväska det här året. Om hur litet steget faktiskt är från stationär till portabel, att jag önskat att jag förstått det tidigare. Om att saker och ting faller isär, att livet är så. Om beslutet att ge upp en lägenhet, ett hem, som man lagt ned blod svett och tårar på - för att man trodde att det skulle vara ens plats på jorden för en lång tid framöver.Men sånt är svårt att skriva om.Så istället kanske jag skriver att det går bra på jobbet nu. Jag längtar dit varje morgon. Jag försöker att lära mig muscle ups på gymmet. Jag äter nästan samma lunch varje dag, en kyckling- och pestomacka från Joe & The Juice med extra mozzarella. Men idag åt jag en nudelsallad från YOI. Jag har läst Ghost av Dolly Alderton. Det var länge sen jag markerade så många sidor ur en bok. Jag läste ut den på ett flygplan och satt och stirrade ut genom fönstret i säkert 30 minuter efteråt. Jag läser Natten nu, av Sara Gordan. Jag grät mig igenom första kapitlet. Det har aldrig hänt tidigare. Jag har börjat åka till stallet igen. Jag har fått hem nya snowboardboots. Jag kommer hem från jobbet och är glad varje dag. Ja, varje dag. Jag har ett nytt favoritordspråk, ett isländskt som min kollega Jón lärde mig.Dropinn holar steininn.Tillslut kommer droppen att göra ett hål i stenen.
