Shalom. Första helgen i september tog jag mitt pick och pack och körde till Gagnef. Mitt huvudbudskap med detta inlägg är: Dalarna är så himla vackert såhär års. Sverige är så himla vackert såhär års? Varje gång jag åker över Dalälven är det som att allt rinner av mig. Det är också en tröstande tanke jag ganska ofta återkommer till: Om allt går åt helvete så kan jag åtminstone flytta till en liten gård i Dalarna. Då hade väl å andra sidan effekten kanske avtagit. Jag har ätit cottage core-frulle. Badat. Glott på Älvmötet i solnedgången. Kommit hem och fortsatt glo på solnedgången. Lagat en pasta på kantareller vi plockat. Drack detta ljuvliga vin till. Det finns, lo and behold, i det fasta sortimentet. Tänt en brasa. Sovit: Djupt. Jag hade någon slags vision inför hösten enligt följande: "Vill hinna med minst en långhelg i Gagnef innan säsongen är slut. Plocka svamp, äta blåbär direkt från riset, ta ett sista dopp i sjön och stå med knottrig hud och lufttorka på bryggan i septembersolen. Komma hem och tända en brasa, laga en pasta." Så. Check. Va skönt. Pust. En riktigt tung punkt på att göra-listan.
