Shalom. Ni ska veta att det är svårt att bedriva en s.k. inspirerande livsstilsblogg när man själv känner sig som fjolårets avslagna julmust inombords. Men vi ska tamejfan göra ett försök. För två veckor sen, när den stora gula fortfarande gjorde sig påmind på himlen, var detta vyn jag vaknade till en torsdagmorgon. Då kände jag: Det kommer bli bra. Jag har provat min nya promenad till jobbet, Mariatorget till Stureplan, och varit på ganska gott humör. Den får 4 av 5! Enda minuset är att det är så himla mycket fölk. En kväll efter jobbet gick jag till Hedengrens och köpte årets första julklappar. Jag gjorde samma sak förra året. Det känns som en tradition jag gärna har med mig själv och ingen annan. Jag har även lämnat in en massiv klädhög hos min skräddare Sait. Någon undrade om jag har något slags samarbete med honom. Snälla nån. Jag hade blivit portad bara av att föreslå det. Det här är en djupt ensidig relation. Varje gång jag kliver in i butiken gör jag mig redo för att han antingen inte har tid, eller, den verkliga mardrömmen, att han inte tänker göra de ändringar jag ber om (det sker). Jag är djupt beroende av honom. En annan dag var jag på ett väldigt vackert event med Nordic Nest på Bank Hotel. De hade julpyntat två sviter väldigt smakfullt. Var tyvärr i riktigt usel mingelform. Så är det ibland. Vi fick med oss varsitt paket hem som bl.a. innehöll den här underbara mohairfilten (som jag inte vill öppna förrän vi har kommit i ordning här hemma, mvh tjej). Jag var på desto bättre mingelhumör när Sarah hade lanseringsevent för sin nya studio till Studio Formbart. En underbar kväll! I helgen åt jag på Miyakodori för första gången med ett gäng kompisar, blev otroligt positivt överraskad! Allt på menyn var så gott. Jag och så håller jag ju på och tränar inför fitness-tävlingen Hyrox som kommer till Stockholm om någon vecka. Försök hitta en töntigare träningsform. Men överraskande kul? Jag, som ju nästan aldrig tränar högintensivt, än mer sällan i grupp, har kommit på mig själv att tycka att det är rätt roligt ändå. Det är mest synd att man inte har hunnit träna så mycket som jag hade velat den här hösten. Inför tävligen har jag också tagit tag i mina höfter som jag pajade när jag sprang en halvmara anno 2021. Har inte kunnat gå en långpromenad sen dess utan att känna av dem. Nu går jag hos Caroline på Naprapatlandslaget Stureplan, och hon säger att hon har hopp om mig! Så det har jag också. Jag har känt mig ledsen den senaste veckan över en tid jag visualiserat och laddat för i månader. Jag är ju CEO av att bygga upp detaljerade bilder i huvudet av hur saker ska bli, och ännu bättre är jag på att bli besviken när verkligheten inte följer min inre projektplan. Den här perioden innan jul brukar vara min mysigaste tid på året. Jag hade föreställt mig att byggdammet skulle vara borta vid det här laget. Att vi skulle ha hunnit packa upp i lugn och ro, möblera, julpynta och fira min födelsedag i något slags ordnat kaos.Istället blev renoveringen försenad (igen). Vi äter fortfarande middag ur take away-lådor. Jag tror det är därför jag känt mig så mentalt trött och låg den senaste tiden. Inte för att något katastrofalt har hänt. Jag tror bara att musten gick ur mig lite. Idag gjorde den stora gula sig till känna en kort stund. Det finns en himmel som är blå bakom molnen. 💌Läs också: 8 frågor från senaste tidenHur jag vill klä mig i decemberMin önskelista 2025
