Det blev vår i torsdags. Sedan dess har det i och för sig varit mulet och regnat typ konstant. Men i torsdags var det vår. Jag unnade mig ensamlunch på Stora Bageriet. Tomat- och auberginesoppa med nybakt bröd. En kaffe i solen mot husvägg på det. Oui. Promenerade hem från kontoret till klarblå himmel. Bara en sån sak. Svidade om till dagens outfit nr 2. Jag skulle nämligen iväg på standup! På Marie Levau. Jag har fått prova Abundo i tre månader, ett slags abonnemang där man kan boka en hel drös olika kulturupplevelser. Hittills har jag fått biljetter till allt jag velat gå på, även det som man behövt stå i väntelista till. Mycket smart. Hade på mig: Min favorittisha från ArketTubtopp i mullbärssiden från & Other StoriesUtsvängda byxor från & Other StoriesAnkelhöga westernboots från & Other Stories Kastade mig: 1. I den klassiska middagen: Spaghetti med smör och parmesan. 2. In i en taxi Sen kom fredagen och jag jobbade hemifrån hela dagen. Mina kvällsplaner blev inställda, och ni vet hur man först kanske nästan kan bli lite glad. En fredag utan planer? Till mig? Man börjar föreställa sig en kväll på soffan. Tända ljus, en ensammiddag och en netflixsession helt utefter ens egna preferenser. Men sen. Blir klockan 17. Man börjar avrunda dagsverket. Slänger iväg veckans sista mail. Stänger igen datorn. Och så tänker man. Jahopp. Nu då? Utanför fönstret ser man hur människor börjar ansamlas med fredagskassarna i handen. Stämningen på sociala medier skiftar. Alla har roligt. Och utan att du ens har hunnit tänka tanken på att försöka värja dig så slår den till. Fomo:n. Exakt så var det i fredags. Så när Julia slängde ut en öppen fråga om någon var sugen på en AW var jag inte sen på att nappa. 17.30 spikade vi det. 35 minuter senare trängdes vi i Grus Grus bar i jakt på ett bord. Tack Julia för att du räddade min fredag med spontant häng. Såhär är jag alltid på Grus Grus:*hundögon* ni kan inte möjligtvis öppna något kul pet nat på glas ikväll? och det kan dem typ alltid wink wink Jag var hemma den perfekta tiden 21.00. Och fick därmed till en A+ AW samt netflixhäng med mig själv på en och samma kväll. I lördags vaknade jag och han jag är kär i till en mulen huvudstad. Efter en långsam frukost sa jag "Vi går en långpromenad och gör ärenden". Ärendena i fråga: Lämna in film på framkallning och äta årets sista semla på Svedjans. Kom hem och lagade en minestrone till lunch. Var sugen på något varmt och snällt. Skrev ett recept här. Annars då. Den senaste tiden har jag känt mig så stark och samtidigt mjuk och till freds i kroppen. Jag vet inte om det beror på en tidigare avsaknad av rutiner, som jag nu alltså har, som kanske ger utrymme för kroppen att stressa mindre om andra saker? Jag vet inte. Men jag sover bättre, vaknar mjukare, äter mer, lyfter tyngre, är gladare. På tal om styrka så får jag ofta frågor om vad jag tar för kosttillskott och även om det känns väldigt OT för denna blogg så är det heller inget jag direkt har något intresse av att gate keep:a, haha. Så. Jag äter proteinpulver nästan dagligen, och har sen jag var 14 (!!) år alltid kört hallonsmaken från star nutrition. Det är den enligt mig enda uthärdliga smaken. Hör och häpna: Den är till och med god. Utöver det tar jag kreatin och magnesium i perioder. Men det är sällan jag pallar. Igår packade jag ihop det sista i lägenheten i Sundbyberg. Ett liv i flyttkartonger nu. Nästa söndag går det stora flyttlasset på riktigt. När jag kom hem på kvällen kände jag mig rastlös i hela kroppen. Jag bestämde mig för att gå ut och springa för första gången på väldigt länge. Långsamma 3 kilometer tänkte jag för mig själv medan jag snörde på löparskorna. Men när 3 kilometer passerat längst Norr Mälarstrand ville benen fortsätta. Över St Eriksbron, genom Vasaparken, förbi Odenplan, tillbaka hem över Barnhusbron. Utanför porten tackade mitt huvud mina ben för att de ville fortsätta springa. Och jag är ganska säker på att benen i sin tur tackade huvudet för att det hållit sig kallt. När det när som helst under det här året egentligen hade kunnat explodera, gå i bitar, fått ett utbrott och lagt sig ned raklång och vägrat packa en enda väska till. Ingen hade klandrad huvudet för det. Nej, såhär var det: Jag tackade mig själv. Tack Gabriella för att du fortsatte i tron på att det kommer att vara värt det i slutändan. För det var det verkligen.
