I höstas såg jag One Battle After Another på bio. Jag tyckte om den. Den var snygg. Magiskt skådespeleri från samtliga inblandade. Någon vecka senare frågade en vän om jag rekommenderade den. Jag hade otroligt svårt att svara. Jag kunde inte riktigt minnas varför jag gillat den. Vad var det som hade berört mig? Och varför? Min kille kunde inte heller bidra med någon klarhet. Han sov igenom filmens andra hälft.En lördagkväll någon månad senare satte vi på Sinners på en av våra gudsförgätna streamingtjänster. Redan efter halva filmen var jag utbränd av alla intryck. Sinners vill vara ett historiskt drama om rasism i den amerikanska södern. Samtidigt en bluesopera. Samtidigt en skräckfilm. Samtidigt ett actionepos. När eftertexterna rullade tittade vi på varandra och konstaterade att det tyvärr var en av de sämre filmerna vi någonsin sett. Dölj därför min förvåning när samma film, några månader senare, tilldelas 16 (!) Oscarsnomineringar - ett historiskt rekord. Jag förstod absolut ingenting. Är jag för dum för att förstå det underliggande budskapet? Har jag missat något fundamentalt? Är jag rakt av… rasist?Ytterligare en tid senare, en mörk februarikväll, gick jag och såg Marty Supreme på bio. Jag lämnade salongen med känslan av att just ha slösat 2,5 timmar av mitt liv på värdelös smörja. Och här skulle jag vilja mynta ett nytt begrepp: 35 mm-washing. Snyggt foto och creddiga skådespelare räddar inte en substanslös storyline.Gemensamt för dessa tre filmer är att de ger mig samma känsla som att scrolla TikTok. Det är rakt av skärmtid? Den dåliga sortens. Maxade scener avlöser varandra utan andrum. Publiken ska få allt, gärna samtidigt. Har jag blivit underhållen? Ja. Kan jag återberätta vad jag upplevt efteråt? Typ inte.Jag kan knappast kalla mig cineast. Eller? Jag vet inte riktigt vad som krävs för den titeln. Men jag älskar film. Ett generellt gott betyg från mig är väldigt enkelt: att jag vill se filmen igen. Några av mina favoritfilmer ser jag en gång om året. Ibland mer. Jag kan många repliker utantill. Det finns något i dem som gör att man vill tillbaka. En scen. En känsla. En berättelse som fortsätter leva i huvudet. Det var länge sedan jag såg en ny film som jag kände så inför. Och det är kanske därför jag blir så förvirrad när filmer som knappt lämnar några spår alls efter sig plötsligt hyllas som mästerverk. Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med den här texten, mer än att jag sörjer en filmindustri som nog aldrig blir sig lik igen efter streamingbolagens intåg. Filmer som ska locka publik till biograferna, och galorna för den delen, måste vara storslagna turistattraktioner. Action. Skräck. Tragedi. Romantik. Allt ska in på samma rad.Och kanske är det där min egen förvirring uppstår. För när jag ser film söker jag egentligen något ganska enkelt: en historia som stannar kvar efter att eftertexterna rullat klart. Inte bara en flyktig stämning. Inte bara en snygg scen. Biografen brukade vara en plats man lämnade lite förändrad.💌Läs också: Filmtips inför helgenEn intervju om filmJag har sett alla marvelfilmer i kronologisk ordning
