Dags för Gabriella Svarar igen! Denna gång hanterar vi ämnet att vara 30-någonting och singel när alla andra gifter sig, skaffar barn och köper dyra lägenheter. Hur hanterar man känslan av att vara den som blir kvar? Anonym skriver:De senaste åren har jag brottats en del med hur jag ska hantera känslan av att vara den eviga singeln. Jag är snart 30, och ca _alla_ mina vänner har varit i lååånga relationer där det förlovas, pratas om barn, köps praktiska större lägenheter, och de få som gjort slut har verkligen (av någon för mig helt outgrundlig anledning) lyckats bli ihop med nån ny på direkten.Jag har dejtat och dejtat, men tycker att det typ inte finns någon som får mig att känna ens minsta lilla. Jag VILL INTE tro att jag har för höga krav för killar är fan sämst ibland, och ribban för att jag ska tänka mig gå på en andradejt är liksom *var han allmänt trevlig, ställde han åtminstone en fråga och fick han mig att skratta iallafall en gång (no matter hur litet skratt)*.Det har skapat nån känsla i mig att jag bara alltid kommer vara…. den som blir kvar. Vid det här laget vågar jag inte längre hoppas att jag ska träffa nån för känslan är att det sannerligen hittills inte gått så bra. Jag tror inte att det jag vill få svar på är ”kommer du träffa nån” för jag vet att statistiskt kommer jag väl det och om jag bara skulle bry mig lite mindre om att personen jag dejtar ska ha en najs personlighet kommer jag väl ännu mer det. Men kanske är frågan snarare hur man står ut med känslan, och orkar köra på trots att ingen nånsin kan lova eller garantera en att det kommer en kärlek som är till mig. Jag tycker jag är bra på leva mitt bästa liv. Jag gör det jag vill, jag unnar mig göttiga grejer, går på utställningarna jag vill se även om ingen vill/kan hänga med, lagar den fina maten trots att det är till mig och bara mig, tänder ljusen, är med i en bokklubb, har ett kul och om man får säga det själv coolt jobb, bjuder in personerna runt mig på middag. Jag tycker att jag är en bra vän och en allmänt ganska bra person. (Och ändå så är man här, singel som in i, haha). Men jag känner mig lite som den som blev över? Och jag tycker det är svårt att både lägga mycket tid på att dejta för oj sån energi det tar ibland samtidigt som man vill maxa sin inställning att *livet är fint och tillräckligt utan en dum kille*. Ibland känns det oundvikligen som att det är två aktiviteter som motverkar varandra.Sen så hjälper ju inte mina kompisar direkt, och jag vet att folk brukar säga ”skaffa nya kompisar som inte bara pratar gemensamma bolån utan också är singlar!!” och jag har försökt (men dom blir ju också bara ihop och försvinner).Vad detta blev en lång fråga. Kanske kan den kokas ned till: hur orkar man med känslan av att bli kvar, och bihangskänslan som är tänk om det aldrig kommer ändras? Hur kan man balansera att dejta med att försöka intala sin hjärna att även om du 4ever förblir ensam är du en hel och lycklig människa värdig av kärlek?💌Hej underbara du! Först och främst skulle jag vilja gratulera dig till vad som verkar vara ett otroligt rikt och fint liv. Jag tenderar ibland att bli väldigt Eat Pray Love på det här temat, men det verkar du redan ha löst fint själv, så jag ska försöka låta bli. OBS, skojar. Men jag ska alltså försöka mitt bästa för att inte romantisera singelskapet, för det känns som att du redan har koll på det. Sedan förstår jag din känsla av att vara den som blir lämnad kvar. När alla runt om kring en gör exakt samma val vid samma tidpunkt så är det lätt att tänka att det är en själv det är fel på. Och så är det naturligtvis inte. Jag har försökt läsa mellan raderna i din text, tolka in, dividera. Men jag skulle nog helst vilja att du ställer frågan till dig själv. Det jag alltså undrar är huruvida du är säker på att du faktiskt vill ha en pojkvän just nu? Du skriver att ditt huvudproblem är: "Hur orkar man med känslan av att bli kvar, och bihangskänslan som är tänk om det aldrig kommer ändras?". Kanske skulle en del av den känslan dämpas om du landade i något slags beslut? Till exempelvis: a) Jag vill dejta trots att det inte känns så kul just nu. Jag vill träffa någon, och det är värt ansträngningen. b) Just nu har jag faktiskt inget intresse av att dejta, eftersom att det inte ger mig något. Jag vill fokusera på mig själv, mina relationer och min karriär. Jag förstår att det såklart sällan är så binärt, men tänker ändå att någon form av beslut kanske skulle kunna bidra till en större känsla av att ha båda fötterna på jorden. Just nu låter det som att du både får ångest av tanken på att vara den som blir lämnad kvar, OCH av att dejta. Det låter tufft att försöka ta itu med bägge saker samtidigt. Du kanske skulle kunna ta en dejtingpaus? Ägna en vinter och vår bara åt dig själv och saker som faktiskt ger dig något. Vem vet, du kanske plötsligt börjar paniklängta efter att hångla med bleka killar i olika barer. Eller så gör du inte det! Och det är också helt ok. Längtan kan vara väldigt vilseledande. Man längtar efter något: ett jobb, en kille, en lägenhet. Ibland inte nödvändigtvis för att man själv vill ha det, utan på grund av att yttre faktorer som säger åt en att det är något man borde vilja ha. När man väl har det blir det ganska snabbt en naturlig del av ens liv, man vänjer sig, man kanske till och med upplever en tomhet och tänker "Jaha? Nu då?". Nu vet jag som sagt inte huruvida du faktiskt längtar efter en partner, men min poäng är att det finns en chans att du längtar efter något som inte nödvändigtvis kommer uppfylla dig på det sättet du föreställer dig. Det här vet du givetvis redan, men jag vill ändå påpeka att ett förhållande inte är en garanti för att leva ett lyckligt och spännande liv. En tankeövning: Föreställ dig att en främling får läsa en beskrivning av dig och dina vänners respektive liv och mående. Tror du att hen hade pekat ut dig som den med tråkigast liv, och som mest olycklig? Detta är ingen tävling mellan dig och dina vänner, men jag upplever åtminstone ditt liv som otroligt meningsfullt och rikt. Och om du inte håller med så bör vi givetvis ändra på saker. Spoiler: Det innebär inte att skaffa en pojkvän. Du skriver att du inte har träffat någon som får dig att känna ens det minsta lilla, och det är okej. Men jag vill också varna dig för att hamna i ett martyrskap kring detta. Ja, killar suger ibland. Ok, ganska ofta. Men vissa behöver tid för att växa på en, så försök att överge myten om omedelbara gnistor. Den är få förunnad. Det kanske också är så att du behöver mer tid än andra för att utveckla känslor? Rent frankt så finns det dessutom en risk att för du aldrig kommer träffa en person som är lika spännande eller rolig som du är. Men han kanska är snällare, mer äventyrlig och jordnära? Ditt jobb kanske blir att ta med honom på utställningar, och hans att lära dig att sätta upp ett tält, laga god mat eller att sluta ta allt på himla stort allvar. Lite så tänker jag mig förhållanden. Man ger av varandras världar. Men för att återkomma till ditt huvudproblem, känslan av att bli kvar. Nu kommer jag tyvärr bryta mina lovord om att inte romantisera att vara singel. Men såhär. Försök att se på utrymmet som singelskapet ger i ditt liv som en möjlighet snarare än en frånvaro. Jag skulle vilja bjuda in dig till ditt liv 5 år fram i tiden. Du har 35-årsfest och fyller den med människor du älskar. Du känner tacksamhet för de åren av tid som du kunde lägga ned på att träffa dem - via vänners vänner, hemmafester, korta romanser, online, i jobbet. Du kanske inte hade hittat dem om du hade varit i en långvarig relation? Listan är lång på personer som tappar bort sina vänskapsrelationer totalt när de går in i ett förhållande. Jag själv har definitivt varit skyldig till det emellanåt, och kan verkligen ångra tid jag lagt ned på diverse KILLAR. Gud. Du skriver själv om vänner som blir ihop och försvinner. Och jag kan lova dig en sak: Goda vänner kommer alltid tillbaka. Olika livsfaser, vare sig det är relationer, barn, jobb eller flytt, kommer alltid att utsätta vänskap för prövning. Det kan sysselsätta en eller båda av er under en period av månader eller till och med år. Men stark vänskap kommer alltid att överleva. Jag lovar. Ha tålamod. Du kommer inte att bli den som "blir kvar". Det här är ett temporärt problem, extremt typiskt för den ålder du är i just nu. Om bara några år kan rollerna vara helt ombytta. Att träffa någon man blir kär i beror på så många faktorer, av vilka majoriteten (tyvärr) är bortom ens kontroll. Det är inte något man kan bestämma sig för och schemalägga. Och de som tänker så är jag ganska säker på hamnar i olyckliga förhållanden. Allt för många går in i relationer bara för att de tänker att tiden håller på att rinna ut. Jag vet inte om det tröstar dig något, men 50% av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Hint: Sluta jämför dig med dina vänner. Det finns dessutom matematiska teorier som menar på att det är mest troligt att träffa sin livspartner under åldersspannet 27-35 år. Fuck. Du skrev att du redan har koll på statistiken. Vad bra det här går. Min poäng är: Allt finns framför dig om du vill ha det. Och jag är säker på att när du väl får det så kommer du inte att önska dig ett alternativ där det hade kommit tidigare. Njut av ditt liv så länge. Det verkar verkligen otroligt. Och jag vet att det är svårt, men försök att inte vara så mycket i ditt huvud. Då kanske du missar honom. 💌Har ni fler råd, stöttande ord eller igenkänning med anonym så får ni gärna fylla på i kommentarerna. Vill du själv ställa en fråga så kan du skicka in den via detta anonyma formulär.Läs också: En dejtingskolaHur man blir sexigOm fuldagar, kalorier och svartsjukaOm att släppa taget
