Så kom den till slut, våren. Mer jobb, mindre fritid, mindre kul grejer att blogga om. En kort liten sammanfattning om varför det varit så dålig uppdatering här på senaste. Men! Jag fick en kommentar för ett tag sen som jag tänkte kanske skulle vara kul att nysta i. Häng med. Har ett önskeinlägg! Vore intressant med ett inlägg som handlar om just bloggande. Typ hur du tänker när du komponerar ett inlägg (samarbete men också vanliga), hur du ser på samarbeten nu för tiden (vet du skrivit om det förut och då hade lite ångest kring det), samt hur du tänker kring urvalet du skriver om (privat/personligt etc.). Hur lägger du upp livet kring att blogga när du har heltidsjobb? Vad tycker vänner/familj/pojkvänner om att vara med på sociala medier? Vet du umgås med många andra på ig så där blir det väl annat tänker jag. Vad är dina egna känslor kring att va semioffentlig osv.Hej och tack för skoj fråga! Ang. inlägg här på bloggen skulle jag säga att jag går väldigt mycket på känsla. Vilket nog både är bra och dåligt. Det är härligt att skriva om det som inspirerar mig i stunden, men i perioder av mycket jobb samt bloggtorka hade jag nog önskat att jag hade varit mer organiserad (läs: tidsinställda inlägg). Jag har någon lista i mina anteckningar med idéer till blogginlägg, men önskelinlägg är alltid välkomna. Gällande innehåll för samarbeten så får jag ofta en idé i huvudet redan när ett företag hör av sig till mig. Jag ser det som en bra vägvisare över huruvida samarbetet är en bra match eller inte. Angående min inställning till samarbeten är den egentligen oförändrad. Jag har inget intresse av att förädla vad det innebär att göra reklam som influencer. Alltså, att jag profiterar på ett förtroende jag har skapat hos mina följare. Och att jag, sekunden jag publicerar ett samarbete, hur man än vrider och vänder på det, säljer en produkt med mig själv som reklampelare. Det är verkligen vad det är! För ett tag sen läste jag en bra paralell mellan reklam på sociala medier och vanliga reklampauser på TV eller YouTube (kanske hos Sandra?). Det är klart att jag hellre hade varit utan dem, men jag förstår också varför de finns där. Förr hade jag mycket ångest över tanken på att göra betalda samarbeten, en känsla som grundade sig mycket i pretentiöshet, skräck inför att vara en s.k. sell out. Nu känner jag mer.. ja men gud. So be it. Hur nobelt det än hade varit att driva den här bloggen pro bono så hade det inte gått att motivera tidsmässigt från mitt håll, och nu verkar det ju ändå som att ni är en del som uppskattar den här platsen på www. Så. Jag hoppas att ni tycker att det är värt det. Med några reklampauser då och då, alltså. Den dagen det inte längre håller så slutar jag väl helt enkelt. Det här är ju inte mitt heltidsjobb, och jag har noll ambitioner på att göra det till det heller. Min blogg fyller fyra år i år! När jag började blogga reflekterade jag nog inte så mycket kring privat kontra personligt innehåll. Med det sagt var min blogg inte så stor då heller. När jag sedan gick in i min kvartslivskris blev det tydligt att det är enkelt att dela med sig av allt när allt är enkelt. Under separationen med mitt ex kände jag istället väldigt starkt att jag inte ville dela med mig av det offentligt, även om det var ett väldigt odramatiskt uppbrott. Sen dess har jag nog bara låtit någon slags magkänsla/inre kompass styra hur pass privat jag vill vara. Just nu mer privat, men fortfarande personlig - hoppas jag. Jag vet inte om jag reflekterar så mycket alls kring att vara semioffentlig. Det som visas på min blogg är en sån liten procent av mitt liv. Och det händer i princip aldrig att folk kommer fram och säger hej, typ bara under sena utekvällar, haha. Det kanske låter konstigt - men på samma sätt som det är svårt att föreställa sig hur andra ser en utifrån så har jag extremt svårt att existentiellt begripa att ni öht vet hur jag ser ut? Än mindre att ni skulle känna igen mig. Aja. OM ni skulle se och dessutom känna igen mig så får ni gärna säga hej. Puss och kram. 💌Läs också: Q&A del IIHur man blir sexigAllt är som det ska
