Läst ditt inlägg om ledsna tjejer nu flera gånger. Vill skrika rakt ut: VAD FAN GÖR MAN NÄR HJÄRTAT ÄR ITU. Har gjort allt. Planerar saker. Läst Sandra Beijers listor. Skrivit med killar. Gått ut. Haft self care. Umgåtts med vänner. Men är fortfarande förkrossad. Hur ska man gå vidare när killen man trodde man skulle spendera livet med kommer på efter flera år att han inte är redo att committa? Alla mina vänner är gifta eller förlovade. Och jag känner mig så ensam och ledsen. Enda jag tänker på är vem kommer nu få sova med honom.Först och främst: Aj. Jag är så ledsen att du behöver gå igenom det här. Och jag hoppas att det är ok att jag tar mig friheten att svara på din kommentar i ett inlägg. Du är nämligen inte ensam med att känna såhär, och jag tror att fler kan finna tröst i det. Sedan vill jag be om ursäkt för att jag tyvärr inte kommer att komma med några särskilt glada nyheter. Efter mina 27 år på denna jord och flertalet kriskonferenser med allt från farmödrar och mammor till väninnor och småsystrar är min slutsats som sådan: Hjärtesorg är och förblir det värsta som kan hända. Och tyvärr verkar det inte bli bättre med åldern. Ledsen tjej är en ledsen tjej är en ledsen tjej.Det verkar inte heller spela någon roll hur mycket terapi man går i, hur många vänner man har i sin närhet eller hur många hundar man klappar (jag vet, jag kan knappt tro det heller). Vår förmåga att kastas omkull av kärlek och rånas på allt verkar vara obesegrad av tid. Fråga tonåringen som blir dumpad över sms, eller pensionären som skriver på sina skilsmässopapper. Med år och erfarenhet kommer dock en sak: Förståelsen för att det går över. Det kanske inte känns så när du lyssnar på ledsen musik i sängen och undrar vem han sover med nu. Hur stilla världen än kan verka då så kan jag lova dig en sak helt säkert: Du rör dig framåt. Varje sekund processar du saker som just nu känns som ett omöjligt spindelnät att ta sig igenom. Det kanske känns som att du slösar dagar, veckor och månader vandrandes i ett meningslöst mörker. Men det gör du inte. Det är varken en linjär eller enkel resa, men den går framåt vare sig du vill det eller inte, man är maktlös och det är bara att åka med. Jag har funnit tröst i det.Första gången jag var hjärtekrossad sa min mamma att jag en dag kommer vara tacksam för att jag har fått uppleva det. Jag hatade henne då men idag förstår jag vad hon menade. Jag vill inte på något sätt romantisera din sorg, men jag kan faktiskt se tillbaka på mina stunder som ledsen tjej med en viss nostalgi. Aldrig har jag känt mig så levande och trasig på samma gång. Klarsynt, hög på livet och stundtals nära manisk (givetvis följt av avgrundsdjupa dalar, men de blir färre med tiden). Att vara hjärtekrossad är ett tecken på att ha älskat. Och vilket privilegium det är, när man tänker efter.Gällande ditt ex har jag tyvärr bara ett råd: Bryt och blocka. Ge dig själv utrymme att läka, och när det känns omöjligt så får du fortsätta att försöka distrahera dig själv så mycket du kan. ”Vem är han med nu?” är den absolut läskigaste tanken av alla. En psykolog gav mig en gång rådet att möta dem läskiga tankarna snarare än att vifta bort dem. Så, ja. Risken finns att han är med någon annan nu. Hans liv är sitt eget att bestämma över. De goda nyheterna är att detsamma gäller för dig.Så hur fan gör man?! Svaret är att fortsätta exakt som du gör. Köp snygga kläder, häng med dina vänner, ät god mat, ligg på dina föräldrars soffa, klappa hundar (!), drick starka drinkar, sov, träna. Utöver det finns det tyvärr ingen quick fix (vad underbart det hade varit att få avsluta med det). För att upprepa något som alla dina vänner redan har sagt: Du kommer inte känna såhär för evigt. Du går igenom något nu som kommer att brinna upp och svalna och ändra dig i grunden. Och du kommer att komma ut på andra sidan. Glädje fanns innan han kom in i ditt liv, och jag lovar att du kommer att hitta den igen. Av erfarenhet troligtvis när du minst anar det.❤️
