Goood morgon mina änglar! Dags för ett nytt avsnitt av gabriella svarar. Idag avhandlar vi ett ämne som jag har doktorerat i. Kvartslivskrisen! Tjoho!! Anonym skriver:Hej bästa klokaste! Såhär: jag har rest mycket, pluggat och bott utomlands, pluggat i universitetsstad i Sverige, fått jobb inom det jag pluggat och nu även köpt min första egna lägenhet. Nu är jag där jag så länge har längtat efter, MEN, nu är jag istället livrädd för att jag ska hamna i nån slags vuxen-trist-värld. Jag är 26 och de flesta av mina vänner är singlar, vi gör kul grejer ihop men hur fortsätter man drömma om galna äventyrliga saker? Dvs inte nästa jobb eller lägenhet. Jag vill fortfarande vara öppensinnad och drömma om saker jag faktiskt inte hunnit med som tillhörde mitt liv mer innan jag pluggade! Inte en jätte konkret fråga men har känslan att du befann dig i det dilemmat för något år sedan, puss haj!Hej baby girl!! Kort efter att jag hade fyllt 25 vaknade jag upp en dag och hade en sån grov kvartslivskrivs att jag knappt visste vad jag hette. Jag hade precis jobbat drygt två år efter examen, det hade varit brinnande pandemi, jag hade köpt lägenhet, flyttat ihop med min dåvarande pojkvän, köpt bil. Och jag ba.. vad i hela? VAD hände? Vems liv är detta? Inte mitt, det är då ett som är säkert. Jag befann mig precis som du beskriver mitt bland det jag så länge hade längtat efter och fick, istället för den där utomjordiska inre lyckan som jag hade föreställt mig, fullkomligt rikspanik. Är det såhär mitt liv ska vara nu, resten av livet? En god idé hade kanske varit att gå i terapi eller något. Vad vet jag. Men jag bestämde mig istället för att säga upp mig från mitt jobb, avsluta min dåvarande relation och fly till Åre ett par månader. Jag talar givetvis om fucka upp-året 2022. Ett otroligt stökigt och emellanåt väldigt påfrestande år, men också ett av mina roligaste någonsin. Det var nödvändigt. Oundvikligt. Lite så tänker jag kring kvartslivskriser. Jag vill hävda att sena 20-årsåldern är till för att vara vilsen och gå runt och fundera. Du SKA liksom sitta på olika barer med dina vänner och älta. Det hör till. Man är i en pissjobbig ålder prick i mitten av ungdom- och vuxenvärlden, och man känner sig inte helt hemma i någon av dem. 25-årsåldern är att säga hejdå till en tid av frihet, stök, ovisshet, en oändlighet av oöppnade dörrar. Men måste man verkligen säga hejdå? Jag tror inte det. Paniken du känner nu kommer gå över, lugna ned sig. Jag menar inte att du behöver göra som jag och säga upp dig från ditt jobb, men det du behöver förstå är du alltid bestämmer över ditt liv. Ingen annan. Såhär skrev jag i årskrönikan efter fucka upp-året: Man får dra i nödbromsen, ändra sig och säga stopp. När som helst. Vare sig det gäller jobb, en relation eller platsen man bor på. Vill du ha mer äventyr? Skapa mer äventyr! Och om du känner dig orolig att förlora barnasinnet så kan du ju alltid skriva en klassisk bucketlist? 30 before 30! Skratt. Som om det här inlägget inte saknade klyschor. Hear me out. Jag tänker att det faktiskt skulle kunna bli en rolig grej att göra tillsammans med dina vänner? Ta tjänstledigt och åk på den där drömresan du känner att du inte hann med. Åk på festival. Res själv. Skapa ett sparkonto med dina vänner för en resa när ni fyller 30. Och så vidare. Ingen tvingar dig att säga hejdå till den ungdomliga äventyrligheten. Den finns där, du måste bara fortsätta att vårda den. Puss! 💌Har ni fler råd, stöttande ord, bucket list-förslag eller allmän igenkänning med anonym ovan så får ni gärna fylla på i kommentarerna. Vill du själv ställa en fråga så kan du skicka in den via detta anonyma formulär.Läs också: Saker jag önskar att jag visste när jag var 20En fredagsrantDen eviga singeln
