Dags för den första upplagan av Gabriella Svarar!! Tjoho. Dagens ämne handlar om, lo and behold, kärlek. Anonym skriver: Jaha: Hur släpper man taget om den framtid som inte blev? Jag gjorde slut med min kille för ett år sen, dejtar ny underbar kille, men KAN ej släppa den framtid jag trott på i sex hela år med mitt x? Känner mig inte kär i hnm, men ändå så jävla svårt att gå vidare och släppa det man trodde skulle bli. Hur byter man framtidsbild? Hur släpper jag tanken på honom med någon ny? Trots att ALLT jag vill i livet är att han ska va lycklig med nån ny, så är det så svårt att se vår framtid försvinna med någon annan. Hur gör man? Vart försvinner kärleken man delat, minnena man delat, smeknamnen man haft - när det tar slut? Var allt förgäves? Hur vågar jag ge mig in i nåt nytt, hur gör man för att gå vidare och släppa taget och ge det nya fina en chans att få blomma? Snälla Gabriella jag är desperat och så jävla ledsen och förvirrad. Det känns som din övergång var smidig och lätt och helt plötsligt gav du allt ditt till nån ny. Allt jag vill är att gå vidare men jag kan inte släppa taget om nåt som jag vet egentligen varit dött så länge. Snälla hjälp mig, ingen förstår och jag står inte ut.Hej kära du. Först och främst, fyfan vad jobbigt. Du skriver att ingen förstår men jag kan lova dig att så. himla. många. förstår. Det första jag skulle vilja att du tar in är att dina känslor är 0% konstiga. Att lämna en sex år lång relation bakom sig är inget mindre än ett stort trauma, oavsett hur hälsosamt uppbrottet har varit. Att vara ledsen, sakna, undra och ångra är alla tecken på att du processar saker och rör dig framåt, oavsett hur statiskt det kan kännas emellanåt. Det vore konstigt om du stängde ett sånt långt kapitel av ditt liv utan att känna något. "Vart försvinner kärleken man delat, minnena man delat, smeknamnen man haft - när det tar slut?". Ingenstans. Tiden ni har delat är eran, för alltid. Man är inget annat än en liten mosaik av alla människor som någonsin har berört en. Ett viktigt råd jag har fått när det kommer till att komma över någon är att försöka skilja på fakta och idé, alltså, din uppfattning om vem ditt ex är kontra vem han faktiskt är i verkligheten. Under sorg är det lätt att skapa tröstande fantasivärdlar att försvinna in i. Idéer om vem den här personen är för dig, vad du tror att han kan ge dig som du just nu saknar, och vem du tror att du kan vara när du är med honom. Dessa fantasier blir så lätt en besatthet, och ju mer vi tänker på dem - desto svårare blir det att skilja på myten om våra ex med verkligheten. Jag vill inte på något sätt förminska din förtvivlan eller förvirring, men jag tror att det kan hjälpa om du försöker att skilja på ovan. Det finns en gammal skola som innebär att man inte över huvud taget ska tänka på sitt ex när man träffar någon ny. Och framförallt inte, gud förbjude, prata om sina ex med sin nya partner. Alla ens tidigare relationer bör vara fint paketerade i en liten skokartong på någon vind, bortglömda, privata. Jag tillhör den nya skolan, och jag skulle vilja sätta dig i min skolbänk. Jag menar att det är mänskligt, näst intill omöjligt, att aldrig tänka på sitt ex. Att det snarare är oroväckande om man inte gör det, framförallt när man träffar någon ny. Självklart kommer man att jämföra den gamla relationen med den nya. Det irrationella i det tankemönstret är att ingen ny relation någonsin kommer att kunna mäta sig med tryggheten som en tidigare sex års lång relation har inneburit. Dels för att det tar tid att bygga upp den tryggheten, men framförallt för att det är en helt ny relation med en helt ny person. Försök att ha med dig det.Men jag vet, likväl hamnar man där. Man jämför, vrider och vänder på saker och ting, man kanske hamnar i ångerkänslor. Att börja om på ruta ett ÄR utmattande. Det kommer att kännas annorlunda och ovant. Det betyder inte att det inte skulle kunna bli lika fint, om inte till och med finare. Det finns ju trots allt en anledning till varför relationen med ditt ex tog slut. Och angående framtiden du föreställde dig under så många år. Nej, det blev inte som du hade tänkt dig. Det betyder inte att det inte kan bli bra, eller till och med bättre. Det är väl ett av livets svåraste insikter att landa i tror jag. Och det tar tid. Så ge dig själv tid. Exakt hur mycket tid man behöver är individuellt. Ett år har gått för dig. Vissa går vidare på en gång, för andra tar det flera år. Men om det nu är så att den nya personen du har träffat är någon du vill satsa på så tycker jag att ni borde prata om det. Alternativet blir annars att du går runt i din vånda själv, och din nya är ovetandes. Det skapar en dissonans, en overklighetskänsla, som att ni lever i två olika världar. Det går inte att bygga något äkta på det. Och även om ni försöker så är risken stor att detta sipprar fram senare och gör ännu större skada. Det är inte rättvist mot någon av er. Ja, det kommer att bli jobbigt, och det finns risk för att han blir sårad. Men det skulle också kunna bli så himla fint, mänskligt. Och framförallt, på riktigt. Och det vill man väl att relationer ska vara. På riktigt alltså. Mitt sista råd är att gå told turkey. Ingen kontakt, inget stalkande, inget dagdrömmande. Med en vänlig varning om att det kommer att kännas fruktansvärt. Som en avgiftning. Det betyder inte att han var ditt livs kärlek. Du älskade någon och det ändrade dig. Och du kommer att komma ut på andra sidan. Det är en del av den knäppa upplevelsen att vara människa. Stor kram och lycka till!! Allt kommer bli bra. Bättre än du någonsin har kunnat föreställa dig, faktiskt. 💌Har ni fler råd, stöttande ord eller igenkänning med Anonym så får ni gärna fylla på i kommentarerna. Vill du själv ställa en fråga så kan du skicka in den via detta anonyma formulär.___Läs också: Gabriella svararFråga från en ledsen tjejLedsna tjejer
