Jag har alltid varit en hästtjej. Min första kärleksaffär var med Harry. Han var en rund liten Shetlandsponny som brukade rota igenom ens fickor i jakt på godis, och om man hade misslyckats i sitt uppdrag att ta med något kunde han helt helt enkelt slita sönder ens jacka i irritation. Men jag älskade honom, skämde bort honom, behandlade honom som en prins. Jag var hon som protesterade högljutt över att göra mina hemläxor, men gick samtidigt glatt upp 6 på morgonen en lördag för att mocka ett stall. Efter Harry kom islandshästarna in i mitt liv. Stabila, robusta, egensinniga. En förälskelse som man nog aldrig blir av med när man väl har bitit i det äpplet. Jag gick på ridskola för islandshästar från att jag var 8 till 11 år, efter det skaffade jag min allra första medryttarhäst. Det var en klasskompis till mig som hade tagit hem fjordhästen Bilbo och gotlandsrusset Kardemumma på foder. Hon ville dock inte rida Bilbo (I wonder why..), och frågade mig om jag kunde ta över honom. Klipp till: Det första han gör med mig på ryggen är att kasta sig över ett djupt dike och skena rakt ut på en åker. Jag ramlade fram på hans hals, och stigbyglarna gled långt upp på smalbenen, men på något sätt lyckades jag hålla mig kvar. Tillslut tvärnitade han för lugnt börja beta intill dikeskanten. Men! Efter det var jag invigd, Bilbo blev en fullkomlig nallebjörn, och sen den dagen satt vi ihop. Jag och min klasskompis red nästan varje dag, och blev kända som de dumdristiga hästtjerna i byn (the amount of åkrar och fina skogsstigar som vi red sönder alltså, haha). På bilden ovan hoppar jag och Bilbo 1 meter. Jag, 11 år gammal, iklädd gummistövlar och hoodie. Det sammanfattar den tiden rätt bra. Efter Bilbo hade jag hand om det arabiska fullblodet Leony, som jag åkte buss 50 minuter för att sedan gå 1,5 km för att komma till. Hela 7:an och 8:an höll jag på så, sommar som vinter. The dedication of hästtjejer alltså. Men det var hon värd. Hon var tillslut tvungen att avlivas på grund av en benskada. Minns att jag grät floder. Därefter red jag islandshästen Tíndur i något år, vars runda galopp jag fortfarande kan drömma om. Jag och min dåvarande bästis hade hand om varsin häst i samma stall, helt underbart. Hästarna gick på lösdrift, och stallet saknade värme. Jag kan fortfarande minnas känslan av att byta om till iskalla ridkläder i minusgrader. Andedräkten bildade vita moln i sadelkammaren. Igen, dedication. Orka och jag hängde ihop under hela min gymnasietid. Också en islandshäst, vars namn betyder kraft. Det levde hon verkligen upp till. Envis som en åsna, stark som en tjur. Men alldeles alldeles underbar. När hennes ägare tog examen och ville satsa på karriären frågade hon mig om jag ville köpa Orka för en symbolisk summa. Oj, det var så nära ett tag. Men jag var 18 år då, hade precis tagit studenten och ville ut och se världen. Det var helt enkelt inte rätt timing. Under universitetstiden i Uppsala gled jag ifrån hästarna ett tag. Jag saknade det dock hela tiden. För något år sen när jag åter hade rotat mig, denna gång i Stockholm, slog det mig.. kanske är timingen rätt nu? Jag började söka runt lite löst på medryttargrupper på facebook, och för några månader sen stötte jag på en häst som stod i ett stall med bara 8 minuters cykelväg från där vi bor. Det kändes meant to be. Sagt och gjort, jag åkte och provred, och det kändes som att komma hem. Torild, eller Trollet som hon kallas, är en känslig och envis 25-årig kallblodsdam, med massa spring kvar i benen. Då och då får man påminna henne om att hon inte längre är en unghäst. Hon lyssnar med ett halvt öra. Det tog ett tag för mig att vinna hennes tillit. Nu travar hon fram till mig med spetsade öron i hagen. En lycka jag faktiskt inte vet hur jag ska beskriva. Det är inte bara ridningen som känns som hemma. Det är stallmiljön i överlag. Doften, ljuden, lugnet. Den totala frånvaron av multitasking. Man gör en sak i taget. Mockar, fodrar, ryktar, rider. Att komma hem, trött i kroppen men klar i huvudet, ta en lång varm dusch. Så glad över att detta är en del av mitt liv igen. Det är så många saker som är perfekta med hästar. Hur de är byggda, hur de rör sig, hur de kommunicerar, deras sjätte sinne, deras muskulösa kroppar och blanka päls, deras doft, deras sammetslena mular och klippande öron. De är genuint graciösa och magnifika varelser. Men det kommer alltid att finnas en viss mystik över dem i ögonen på oss som romantiserar dem. Om du frågar mig så är det på grund av deras otämjbara vildhet. De kommer alltid att ha sin flyktinstikt. De är starka, ibland otäckt så. Och oavsett hur lojala de är kommer de alltid att vara oförutsägbara. När man rider är man medveten om det. Om de vill springa, skena, bocka, och kasta av dig, så kommer de att göra det. Och ändå förälskar vi oss i dem. Du kan fly på en häst. Du kan färdas snabbt ned för kullar, galoppera över stränder, genom skogar, över fält. Ibland så pass snabbt att tårarna rinner. Det är den ultimata flykten. Andra gånger är det lugna ritter genom lummiga skogar, då man ser saker man annars missar. I bil, går det för snabbt, till fots, är man för liten. Hästar är kompanjoner. Vi litar på dem. Under historien har människor färdats tusentals mil till häst och aldrig blivit svikna. En vis person sa en gång, “A dog may be man’s best friend, but the horse wrote history”. Jag känner mig sällan så komplett som när jag rider och blir perfekt synkroniserad med min häst. Det är en känsla som inte går att jämföra med något annat. Faktum är att den har räddat mig flera gånger. ” When I bestride him, I soar, I am a hawk: he trots the air; the earth sings when he touches it; the basest horn of his hoof is more musical than the pipe of Hermes. ” William Shakespeare, Henry V, Act III, Scene 7