En fredag för två veckor sen vaknade jag upp på min pappasläkts sommarhus i Gagnef. Det hade varit 4 grader den natten. Luften var klar och kylig. Äpplen i hundratal låg tunga på gräsmattan. Vittnesmål om en sommar som börjat ge vika. Jag satt på punschverandan med min morgonkopp och såg på när solen letade sig över trädtopparna. Där strålarna nådde fram var luften redan varm mot huden. Höst i skuggan, sommar i solen. Efter frukost åkte jag in till byn för att handla inför helgens traditionsenliga kräftskiva. När jag är här utanför sommarsäsongen tenderar jag att lajva att jag bor här på riktigt. Jag handlar mat, gör ärenden och låtsas som att jag inte alls ska tillbaka till Stockholm om några dagar. Lite senare under dagen gick vi runt sjöarna. Det är vad jag, min pappa, mina fastrar, min farmor och farfar - och säkert min farmors föräldrar före dem - alltid har kallat promenaden som slingrar sig förbi tre sjöar och en bit av Dalälven. Strax efter att man passerat den första sjön öppnar sig fälten. Här har jag dragits i skrinda som barn, cyklat ursinnig som tonåring, rastat vinglas i solnedgångar med vänner, vandrat olyckligt kär såväl som nykär med hjärtat vidöppet. Jag undrar hur många versioner av mig som ännu inte har gått den här vägen. Om det en dag är jag som drar någon i skrindan. Jag var dock helt ovetandes om att en ny version skulle tillkomma redan den här dagen. Den som fästmö och fästman. Skrik. Det känns svårt att göra en så stor stund rättvisa i text. Och kanske behöver jag inte heller det. Jag är gärna kvar här lite till. I den här fredagen, på den här vägen, i känslan av att något precis har hänt och ännu inte hunnit bli ett minne. Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om. Om adrenalinet, om tårarna, om champagnen som låg på kylning i hemlighet. Om det absoluta privilegiet i att få dela livet med en person som Axel. Men jag tror att jag lämnar er med några ord av Karin Larsson, tillägnade Carl. Hon skrev dem efter att ha gått den dryga milen från Sundborn till Falun, samma väg som hon och Carl hade vandrat så många gånger under sitt liv tillsammans.Det är möjligen (!) en smula makabert att avsluta ett förlovningsinlägg med ord skrivna till en framliden make. Hahaha. Men jag har burit dem med mig sedan första gången jag hörde dem. Nu känns de mer passande än någonsin.Falun den 18 Juli 1919 Jag har gått hit öfver bergen, - icke ensam - du har varit med, Du älskade! Du har varit mig så innerligt nära i mina tankar att jag glömde se huru vacker vägen var ty det är nog ej så att det bara är med ögonen (eller som de blinda tro med händerna) som vi se eller endast med öronen som vi höra. Äro ej våra tankar med så äro vi både blinda och döfva. Nu gick jag och tänkte på alla de gånger vi gått den vägen tillsammans, från den första gången då du narrade mig att varje backe var den sista. Och så har du hjelpt mig öfver alla våra svårigheter i vårt lif! Jag har böjt knä vid din bädd och kysst din hufvudkudde. God natt älskade! 💌Läs också:Ett fredagsminneJag bär oss idagEtt födelsedagskort
