"Jag mår inte helt 100", sa jag i onsdags. "Jag har börjat känna mina kläder".Förstår ni vad jag menar då? Jag är övertygad om att det måste vara en universell mänsklig upplevelse. Man går runt i sitt lilla liv utan att något särskilt händer, lyckligt ovetandes om både tid och plats då man blev utsatt för smittan. Och sen plötsligt. En t-shirt känns sträv mot huden, ett par jeans man alltid har älskat skaver på ett märkligt ställe. Därefter, som en polett i den tungaste av bly, insikten om att man håller på att bli sjuk. På torsdagen låg jag utslagen. Det går inte att beskriva det på något annat sätt. Kallsvettig, febrig. Jag trodde först att jag hade blivit utbränd eftersom att det kändes omöjligt att gå upp ur sängen. Det är såhär den känns, väggen, tänkte jag. Senare kom jag på att det skulle kunna vara någon slags hjärnhinneinflammation, kanske borrelia som spridit sig till nervsystemet. Jag hade ju varit stel i nacken i över en vecka, och jag är aldrig stel i nacken. Jag kan förstå att det nog låter som att jag har någon form av hypokondri, vilket jag verkligen vill försäkra er om inte är fallet. Jag är varken stressad eller oroad under min research. Jag vill bara veta. "Har du några kända fästingbett?" undrade 1177. Det undrade även närakuten senare samma kväll. "Mellan 5-8 timmar kan det ta att få provsvaren", sa damen sedan bakom disken, "du får sitta i väntrummet under tiden". Då var klockan 23 på kvällen. Så jag åkte hem igen. På fredagen skulle vi åka till Helsingfors. Resa, Airbnb, restauranger, allt bokat och klart. "Jag mår mycket bättre nu" sa jag. "Vi kör" sa jag. Och det var väl tur. Helsingfors är nämligen en underbar stad. Jag ber om ursäkt till er som kanske bor, eller har varit där mycket, för er så sparkar jag såklart in vidöppna dörrar. "Det känns lite som en skuggvärld" sa jag under en promenad, syftande på att det finns så mycket likheter med Stockholm. Ens medvetna glömmer stundvis bort att man är på andra sidan sundet, samtidigt som ens undermedvetna tänker: Det är nått som inte stämmer. Jag avbokade såklart alla restauranger med orsak av min sjukdom (grov matförgiftning verkar f.ö. vara min slutsats i skrivande stund). Men de jag hade bokat baserat på research och rekommendationer var:Bona FideRestaurant Plein Luovuus Kukkii Kaaoksesta Det får bli till nästa gång. På lördagen åt vi istället en lättare lunch på Way Bakery, ett mycket gulligt litet bageri/vinbar. Med goda viner som jag inte drack på grund av, ja, ni-vet-vad!!! Varför är man aldrig så ljuv som när man precis blivit frisk? "Jag ser ut som en docka" utbrast jag vid ett tillfälle. Och det är sant. Sen turistade vi. Tempelplatsens kyrka. Och Uspenskijkatedralen. På lördagskvällen tog vi en nap som råkade bli ungefär 4 timmar lång, och när vi vaknade gick vi ut på gatan och in på den enda närliggande restaurangen vars kök fortfarande var öppet, Ravintola Kolme Kruunua. Det var som att slussas tillbaka 50-talet. "1952 öppnade vi, samma år som olympiska spelen i Helsingfors", berättade vår servitör. Jag åt en torr schnitzel och drack en ljus lager, det var underbart. På söndagen åt vi en långsam brunch på Gastro Café Kallio. Sedan låg vi på en parkbänk i solen i ett par timmar innan resans sista stopp. Underbara, underbara, Kulttuurisauna. En vansinnigt vacker bastuanläggning intill vattnet. Resans höjdpunkt, helt klart. Kan inte nog rekommendera. Bastade, badade, solade. En söndagskväll i September bara. Kände mig lycklig. Rentav rik! Och sen for vi hem. Kiitos Helsinki!
