Det är torsdag morgon den 2:a december. Jag vaknar på mitt hotellrum på ett kasino i Reno, 04.30. Fortfarande jetlaggad. I brist på annat trevar jag mig ned till hotellgymmet. Jag ställer mig en stund på löpbandet, och gör sedan några halvhjärtade övningar med skivstången. Skönt att låta kroppen jobba efter några dagar stillasittande. Väl tillbaka på hotellrummet beställer jag room service. Jag vill ha en omelett och en havrelatte och får det plus en bagel och en gigantisk hash brown. Det smakar i princip bara olja. Jag äter upp bageln med philadelphia, halva omeletten som mer är någon slags torr grönsaksscramble, och klunkar i mig den ljumna latten. Sedan sätter jag mig i bilen och kör västerut. Jag kör i lite drygt 4 timmar. Startpunkt: Reno, Nevada. Mål: San Fransisco, Kalifornien. Det är en vacker tur. Man får se hur öken, vita bergstoppar och svala vindar byts ut mot böljande gröna kullar, 20°C och sol. På vägen stannar vi vid en liten ekobutik, Ikeda's. Min amerikanska kollega Amelia, som jag har sällskap av i passagerarsätet, vill att jag ska prova deras pajer. Hon är från Michigan och har den vackraste amerikanska dialekten jag har hört. Vi köper en varsin poke bowl och sätter oss på utserveringen i solen. Jag tar av mig tröjan men svettas ändå. Jag köper lite frukt, ett par avokados, en hot sauce och lite andra småsaker. Amelia fyller tre stora papperskassar av lokalproducerad ekologisk mat. "Man får passa på när man är här" säger hon, och jag är avundsjuk men inte missunnsam. Och pajerna var otroliga. Efter Ikeda's släpper jag av Amelia vid hennes hus i Alameda, The Bay Area utanför San Fransisco. Runt 5-tiden rullar jag ensam över Oakland Bay Bridge och slås av en vidunderlig känsla. En sån som man bara får när man är på väg själv in i en helt ny storstad. Leon Bridges sjunger ur högtalarna: "Doctor, please, give me a dose of the American Dream Put down the pen and look in my eyes We're in the waiting room and something ain't right All this is on you, we're over prescribed" Jag checkar in på ett litet motor inn, promenerar runt i staden en sväng, äter middag, och somnar sedan vid 21-tiden. På fredagsmorgonen kör jag över Oakland Bay Bridge igen för att spendera dagen på Amelias kontor i Berkeley. Vid 13-tiden går vi ut och äter lunch på The Flying Falafel. Sedan återgår vi till att jobba igen. När vi är klara vid 19-tiden och ska säga hejdå får jag av en isande känsla i magen. Sa inte parkeringsvakten att garaget stängde 17? Jo. Perfekt timeat hade min mobil också bestämt sig för att ladda ur. Men det löste sig. Amelia (<3) tog mig under sina vingar. Vi mötte upp hennes kompisar på The Punch Line, en komediklubb i Embarcadero-området. Vi skrattade oss hesa, åt nachos och flatbread, blev fulla på allt för starka drinkar, och vid 01-tiden tog jag en Uber tillbaka till mitt hotellrum. Slutet gott, allting gott. På lördagsmorgonen spenderade jag 3 timmar på att försöka få ut min hyrbil ur det helgstängda garaget. Jag ringde en miljon samtal, promenerade runt halvbakis i Berkeley (jättemysigt område f.ö.), åt frukost på ett mysigt café. Tillslut kom en kvinna för att parkera sin egen bil, och jag kunde således komma in. Väl tillbaka i stan gjorde jag det enda rätta: Gick raka vägen till Shake Shack. San Fransisco visade sig verkligen från sin allra bästa sida. Eller ja, egentligen ska det ju regna och vara mulet den här tiden på året. Alarmerande bra väder, med andra ord. Men hey, man kan få njuta ändå. Jag promenerade runt i Cow Hollow, Pacific Heights och Lower Pacific Heights. Svinmysiga områden. Gick bl.a. in på grossistbutiken The Epicurian Trader. Vrål. Denna vermouth från Haus fick följa med hem. Sedan började det mörka. Jag bytte om, mötte upp en vän, promenerade ned till North Beach, och så satte vi oss på uteserveringen på en fulbar (International Sports Bar), kollade på en baseballmatch, och drack kanske några för många 5$-öl. Som man gör. På söndagen åt jag en frukostbagel på Noah's NY Bagels. Fällde en tår för att det var gott och för att det kommer dröja lång tid innan jag får äta en sån igen. Och sedan spenderade jag hela dagen till fots. Jag promenderade upp längst med Lombard Street. Ack. Glodde på San Fransiscos mest krökta gata. Och sedan promenerade jag vidare genom Fishermans Wharf, North Beach, China Town, Union Square. Tillslut satte jag mig på en spårvagn tillbaka till hotellet. Innan mitt flyg skulle gå vid 20-tiden körde jag söderut en sväng längst med Route 1. Som man måste. Min ursprungliga plan var egentligen att köra hela vägen ned till Big Sur på lördagen, men av förklarliga skäl hände inte det. Men solnedgången vid Pacifica State Beach satte plåster på alla såren. Tack San Fransisco för att du kändes som hemma på en gång. Inte tack för mitt brustna hjärta. Jag kommer snart tillbaka. Och sen åkte jag hem.
