Fredag 7/2 - Två dagar har gått sen den fruktansvärda skolskjutningen i Örebro. Det stressar mig enormt att jag känner mig så avtrubbad kring händelsen. Det är den mest omfattande skjutningen i svensk historia. Den frasen maler konstant som ett mantra i mitt huvud. Jag gråter när en chockad lärare intervjuas i nyheterna - men tar jag verkligen in det? På riktigt? Jag vet inte. Ulf Kristersson håller ett tal till nationen, men jag stänger av det halvvägs. Istället sätter jag på talet Jens Stoltenberg höll på minnesceremonin för Utøya-offren. Det tar bara någon minut innan något lossnar. Jag hulkgråter bredvid min förvirrade pojkvän. Efteråt äcklas jag av mitt sensationslystna sätt att jaga sorgen, att känna något. På kvällen har vi middag hemma hos oss. Jag frågar mina vänner om de också känner sig avtrubbade, de svarar ja. Söndag 9/2 - Jag och min pojkvän har varit på tre visningar. Ingen av lägenheterna kändes helt rätt, men det visste vi nog redan innan. Det är något med den här processen som känns mer symbolisk än konkret. Nu ligger vi i sängen och klockan närmar sig 01. A har somnat för länge sedan. Han ligger med ryggen mot mig, och jag har tänt lampan i ett försök att komma till ro med några sidor ur en bok. Istället fixerar jag blicken på hans ryggtavla. Den är så slät. Det är egentligen inget som skiljer den från en tonårings, förutom möjligtvis mer muskulatur. I år fyller vi 30. När kommer våra ryggar att bli rynkiga? Och kommer vi att märka det, eller sker det långsamt nog att vi aldrig riktigt ser förändringen förrän en natt, när lampan är tänd och någon av oss ligger vaken och betraktar den andra?Fredag 28/2 – Idag har det gått 39 år sedan Olof Palme mördades. Det är svårt att förbise ironin i att Donald Trump och Volodymyr Zelenskyj möttes just denna dag. En scen som kom att präglas av en publik förödmjukelse av en ledare som i över två år försvarat sitt folk mot en aggressor. Jag kan inte låta bli att sakna en tid där vi hade politiska ledare som, oavsett ideologisk hemvist, präglades av en grundläggande idé om moralisk kompass och internationell solidaritet. Palme var långt ifrån okontroversiell, men han bar på en övertygelse om att politikens kärna var att stå upp för det goda, för rättvisa, för dialog, för människovärde. Idag ekar den inställningen alltmer tom.Läs också: Dumma sommaranteckningarNya (o)vanorTankar om vargtimmen
