Hej där. Hur mår ni? Jag befinner mig på andra sidan av det grövsta ångestskovet jag upplevt på kanske.. 6 månader? Jag kommer aldrig ta ett djupt andetag för givet någonsin igen. Men i helgen låg jag sömnlös. Kaninpuls, andan i halsen, ja ni vet allt sånt. 00.15 på lördagsnatten sms:ade jag min mamma, något i stil med "Hej vad gör ni?". Men hon fattade såklart direkt. Så hon skickade en bild på min lillebror som låg och läste i soffan i torpet, sa att allt kommer bli bra, att dom saknar mig, att jag måste sluta grubbla på kvällarna när jag ska sova, att jag har varit sån sen jag var liten. Igår, söndags, gick jag på ett pass på Barry's (hör och häpna, jag hatar det inte). Köpte en iced matcha latte efteråt. Gick hem. Blev upplockad av en vän. Åkte till California Academy of Sciences. Gick igenom regnskog, akvarium och en utsällning om insekter tillsammans med vad som kändes som alla barnfamiljer i hela San Francisco. Blev tillsagd varje gång jag kollade mobilen för valuppdateringar. Jag läste inte en enda skylt på hela museet, men jag satt framför korallrevsakvariet i kanske 40 minuter. Det kändes mer logiskt. Jag skulle ljuga om jag sa att min ångest bara har grundat sig i valet, så rationell är den tyvärr inte. Men det har knappast bidragit. Det obehagligaste med det hela, om man bortser från att SD numera är världens största parti med neo-Nazistiska rötter, är polariseringen. Eller kanske snarare den upplevda polariseringen. Hur det känns som att vi inte når varandra längre, trots att varken partier eller väljare tycker mer olika än förr. "En röst på högerblocket är en röst på SD" må kanske ur mandatperspektiv vara sant. Men nu då? Vad gör vi nu? Rösterna är lagda. Einstein, en av våra hjältar, skrev en gång gällande Unified Field Theory: "Our situation is the following. We are standing in front of a closed box which we cannot open, and we try hard to discover about what is and is not in it.” Den stängda lådan är givetvis en metafor för universum, som f.ö. ingen spenderat mer energi på att försöka öppna än Einstein. Men det är exakt så jag känner nu gällande det politiska klimatet. Jag var polarisering förkroppsligad i mina yngre tonår. Det var i början av tiotalets politiska frammarsch. Många av oss var väl så när jag tänker efter. Nyfrälst, upplyst och fullkomligt rasande. Alla som inte tyckte som jag var rakt av dumma i huvudet. Precis som Sandra skriver trodde jag att vi skulle förändra allt. Men så, cirka tusen klassrumsbråk, familjefejder och twitterdebatter senare, svalnade jag. Jag vet inte om det var uppgivenheten efter SD:s framgång, Trumps vinst i USA, eller bara mina tonårshormoner som lugnade ned sig. Någonstans kom också insikten om att de som inte delar min politiska läggning inte nödvändigtvis vill mig illa. De allra flesta vill också ha en bättre värld, att människor ska må bra, om än med andra medel än mig. Det var något jag lärde mig när jag blev äldre, kanske framförallt av att lyssna på de äldre. Det känns bisarrt att eventuellt behöva lära våra barn något annat. Jag vill inte hamna där, och jag tror inte nödvändigtvis att vi kommer det. Det tröstar mig att tänka på den stängda lådan. Om den är vår framtid så finns det givetvis inget sätt att öppna den, att ta reda på vad vi står inför. Men vi kan spekulera. Det politiska klimatet har historiskt sett gått i cykler. Det finns trender i hur svängningar i ekonomin, lånkonjuktur och inkomstklyftor föder frustration, missnöje och hat. Om och om igen, historiskt sett, har en minoritet fått ta skulden för ett (läs: flera) systemfel. Och nu händer det igen. Men jag finner tröst i tron på att det kommer att svänga tillbaka. Förr eller senare kommer motreaktionen. Missförstå mig rätt, inte av sig självt. Utan av människor, oberoende av politiska ideologier, som vill något annat - som tror på förändring, förståelse och öppenhet. Kanske var min ångestepisod denna helgen bara ett symptom på uppvaknandet av min inre tonåring. Jag ser det tydligt framför mig. Hur hon reser sig upp, bortstar av dammet från kläderna och kavlar upp ärmarna. Hon hade förmodligen älskat ett riktigt ostigt Palme-citat här, så this one's for her: "Samhället är människans verk. Om något är fel kan vi ändra på det."
