"Jag känner mig lite riktningslös" hörde jag mig själv säga högt här om dagen. Och sen "Eller nej, inte riktningslös, jag vet inte exakt vad det är". Nu har det gått över ett år av kringflyttande. Av flyttkartonger i olika hörn, olika källare, olika förråd. Kläder i väskor. Svordomar över hur mycket saker jag äger, och så motreaktionen - utrensning. Saker har hänsynslöst skänkts sålt slängts oavsett om de har sparked joy eller inte. Vad som har rykt minns jag inte ens nu och det om något är väl evidens för att jag från början aldrig behövde det. I efterhand hade det kanske varit klokt att ha fört något slags excelark över vart saker och ting ligger (på tal om olika förråd kartonger och väskor), men man är väl å andra sidan alltid som klokast i efterhand. Förra veckan spenderade jag lite drygt två dygn i Stockholm för att vara på kontoret. En dag på lunchen tog jag en promenad på Östermalm. Nybrokajen, Strandvägen, Karlaplan. Jag kom att tänka på en sån relatable-video på TikTok vars meddelande var typ visst är det en underbar känsla när man känner att man är på väg att påbörja ett nytt kapitel i livet. Att man kan känna sig oövervinnerlig då. Att man har möjlighet att bygga upp sig själv på nytt, fågel fenix, askan är den bästa jorden och allt det där. Och sedan tänkte jag på mitt nya kapitel, på små små radier av Hemnet-bevakningar där jag kan tänka mig att bo, på gator jag kommer gå på, kaffeställen jag kommer gå förbi på vägen till jobbet. Och så försökte jag ringa in vad det är jag drömmer om. Ett sovrum med de fluffigaste av täcken. Vilka är dom fluffigaste täckena på marknaden? Dom ska jag ha. Och utsikt över träd genom sovrumsfönstret. Resten är inte så viktigt. Jag vet bara att när jag har det så kommer jag att lägga mig ned i sängen och stiga upp först efter tre dygn. Att plocka upp mina böcker ur kartonger och ställa upp dem i en bokhylla som är min. Säga förlåt, ni kommer aldrig hamna i en kartong igen. Inte på ett bra tag i alla fall. Aa, den här läste jag när jag backpackade i Sydamerika. Och, oooh, den här boken förändrade mig i grunden. Alla ryggar kommer strykas, alla sidor ska luktas på. Så kommer det vara. När jag kommer hem en fredag efter jobbet ska jag ställa en nyköpt bukett med tulpaner på köksbordet. Jag ska blanda mig en G&T och sätta mig i en fotölj. Dricka den långsamt, sätta på en skiva, bläddra i en kokbok och invänta mina gäster. Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer bli. Vem jag kommer vara, vilka som kommer att sitta vid det där matbordet, vad jag kommer laga. Men mest av allt drömmer jag nog om en dörr. Om en nyckel som är min, som passar till den dörren. Och om en hall där jag ska lägga ned mina väskor.
