Det är nästan midnatt men fortfarande ljummet och fuktigt i luften. Min t-shirt klibbar mot min rygg. Lägenheten är full av flyttlådor. Vi försöker packa det sista men allt tar så lång tid. Jag vill organisera, märka upp, linda in i tidningspapper. Axel vill knöla ned, push through, få det överstökat. Hela tiden fastnar vi i fåniga beslut. Ska vi behålla de här tekopparna. Dricker vi ens te. Undrar om din lillasyster vill ha den där tavlan. Jag sparar kvitton, han slänger dem i farten. Han fungerar på impuls, jag på listor. När han, min obotliga optimist, anklagar mig för att vara för negativ svarar jag att flera studier placerat flytt bland de mest stressande livshändelserna – i nivå med skilsmässa och dödsfall. Sedan märker jag upp ännu en låda. När vi går och lägger oss funderar jag på hur svårt, men fint, det är att leva tillsammans. Inte bara vi två, utan alla som försöker samsas. Särskilt i en tid där individualismen hyllas som ideal, inte minst tydligt i den senaste säsongen av GVFÖ. Parrelationer ska vara perfekta samarbeten mellan två fullständiga individer, som båda lever ut sina egna drömmar, sina egna karriärer, sina egna intressen. Vi pratar om balans, jämlikhet, kompromisslös självständighet.Men ibland undrar jag om vi, i vår strävan efter att leva ut vår fulla potential och skapa rättvisa, samtidigt förlorar något mjukt och avgörande på vägen. Som att själva idén om att ge av sig själv har blivit något fult. Att vara den som böjer sig, den som bär, den som peppar under en flytt, den som organiserar ett kaos, den som ger mer en stund - det ska helst inte behövas. Allt ska vara jämnt. Symmetriskt. Kontraktstyrt.Men livet fungerar inte riktigt så. Inte i relationer. Inte i vänskap. Inte i samhället. Inte i världen.Samtidigt pågår ett folkmord i Gaza. Barn dör, familjer utplånas, framtider förintas, och ändå sitter världens makthavare fast i sina principer, i sin maktkamp, i sina "jämlika styrkor". Ingen ger efter. Ingen böjer sig. Och människor dör. Det oböjliga blir till död.Det är lätt att tro att styrka handlar om att stå orubblig. Men ibland är den största styrkan att vara den som böjer sig först. Den som säger: Jag bär oss idag. Imorgon bär du.Av en slump påmindes jag om just det, när jag tidigare under kvällen satt på golvet och rensade i vår bokhylla. Jag fastnade i en gammal diktsamling och hamnade hos Werner Aspenström. Här är dikten. Det känns så fånigt nu. Men jag hoppas den får landa hos er som den landade hos mig.TIDVISJag misstror det jämlika.Jämlika styrkor förebådar krig.Jag misstror det oböjliga.Ingens uppgivelse är bådas död.Så mycken stolthet bor i världenoch herradömen utav snö och stelnat blod.Ingen kan ensam vakta sin levnad.Någon måste kunna stiga, någon sjunka,tidvis vara eld och tidvis glömska,i oupphörlig växling och förbidan.I natt skall min kärlek bära oss båda.I morgon skall din kärlek bära oss båda._ Om du har en slant över: Unicef Röda KorsetRädda BarnenLäkare utan gränser❤️
