Jag bor i en liten campervan. Den har ett inbyggt taktält som man kan fälla upp och sova i om nätterna. ”Låter det som ett vanligt tält?” frågade någon innan vi for iväg och med det menades om akustiken var densamma som i ett vanligt tält, det vill säga om man hör allt, och svaret är ja.Man hör havet, regnet, blåsten och fåglarna. Man hör också campinggrannar och tuppar kl 05 på morgonen. Här om kvällen somnade vi till det stillsamma ljudet av hästar som tuggar i sig saftigt sommargräs. När jag gick ut för att kissa i natten såg jag dem knappt innan ögonen hade vant sig vid mörket. Det var stora arbetshästar och jag minns att jag tänkte att deras skuggor lika gärna kunde ha varit elefanters. De stirrade på mig och jag stirrade tillbaka.Just nu är vi i Lønstrup, en liten kuststad på Jylland vars kustlinje hela tiden äts upp av ett omättligt hav, ibland upp till 1.5 meter per år. Det brukade stå en kyrka här förut. För några år sen monterades den ned, räddad från sitt öde att stupa rakt ned i havet. Nu finns här bara några gravstenar kvar som påminner om döden. Annars är det ganska fridfullt. På Google har någon gett platsen två stjärnor och skrivit ”En tragisk plats som visar erosionens kraft”. Är det inte en otroligt samtida recension? Som att havet skulle läsa den och tänka ”oj, bara två stjärnor? bäst att jag lugnar ned mig”.Jag tvättar mig i havet. Jag lagar mat och kokar kaffe på ett litet gasolkök. Jag svär över den danska kronan. Jag har börjat läsa Knausgård, eftersom att jag är en pick me-girl. Å andra sidan hade det varit mer pick me att läsa något helt annat eftersom att alla tjejer verkar läsa Knausgård i sommar.Inatt ska det bli storm. Vår lilla bil står parkerad precis intill ett 70 meter högt stup rakt ned i havet. Hoppas inte vågorna äter upp oss. Då blir det bara en stjärna.
