Vad som är ännu tråkigare än att lyssna på någon som berättar om sina drömmar, är att lyssna på någon som klagar över sin jetlag. Därför ska jag bespara er en längre utläggning och lämna det vid: Denna vecka har varit utmanande. I egenskap av en person vars sömn allt som oftast fungerar felfritt är det dock intressant vad en sån här vecka gör med mig. Vilka tankar som uppstår, ensam i vargtimmen. "Sömn är en lyx" hör jag nyblivna föräldrar i min närhet säga, och jag bävar inför att behöva mötas av den insikten. Jag har nog alltid haft en ganska komplicerad relation till sömn. Som barn ville jag aldrig att dagen skulle ta slut, jag ville alltid leka lite till. Jag var dessutom fullkomligt livrädd för att min familj skulle somna innan mig, att jag skulle lämnas ensam i natten. Det kom till en gräns där jag under en period inte längre fick sova över hos kompisar. Jag fick ångest varje gång de somnade innan mig - vilket de alltid gjorde, och mina föräldrar tröttnade väl på att hämta mig i pyjamas mitt i natten. Att inte kunna somna var en annan stor skräck. Jag minns väldigt väl natten innan jag skulle börja första klass på en ny skola, i en ny stadsdel. Jag låg och vred och vände på mig i mitt flickrum och lyssnade till det dova ljudet av TV:n i vardagsrummet intill. Jag bävade inför att den skulle stängas av, för det efterföljande ljudet av eltandborstar, för tystnaden. Efter ett tag kom min pappa in i rummet och vi pratade en stund om saker jag inte minns nu - men det lät säkert såhär: Är du nervös inför imorgon? Nej det är jag inte. Du behöver inte vara nervös. Innan vi sa godnatt igen stannade han i dörröppningen och sa "Det är inget farligt att inte kunna sova. Man är lite trött imorgon bara, det är inte värre än så". Sedan satte han på TV:n igen. Jag tänker på det barnet ibland när jag idag fortfarande kan böna och be till min pojkvän att vi väl kan vara vakna ett litet tag till, se bara något avsnitt till, läsa ett sista kapitel. Eller, när vi väl har släckt lampan, när jag hör hur hans andetag börjar bli tyngre, hur jag fortfarande kan få ett litet hugg i bröstet av att vara ensam igen. Eller, när jag som denna vecka, varit ensam i vargtimmen flera dagar i rad. Då hör jag min pappas ord. Man är lite trött imorgon bara, det är inte värre än så. "Du och jag är nattugglor" brukade min farmor alltid säga när jag sov över hos henne. Läs också:Måndagskollage v.469 bilder ur mobilens egna svarta hål10 plagg i min basgarderob
