Detta inlägg kommer att innehålla reflektioner kring ätstörningar och det jag upplever är en tystnadskultur kring bantning. Det kan eventuellt uppfattas triggande för vissa. Min farmor berättade en gång om hur det var när Twiggy slog igenom på 60-talet. Twiggy, eller Lesley Lawson som hon egentligen heter, var 16 år, vägde 41 kilo, och blev snabbt ansiktet utåt för size 0. Min farmor har beskrivit det som att idealet svängde om som på en natt, från Marilyn Monroe, till en smal, androgyn kropp, eller "en tändsticka" som Twiggy olyckligt kallades. Den moderna modellkroppen var född. Att Twiggy var naturligt byggd som petite spelade ingen roll. Ätstörningar skjöt i höjden världen över, och det är väl inte helt överdrivet att säga att inget riktigt blivit sig likt sen dess. Vad jag däremot har funderat på, och även diskuterat med min farmor, är hur formen av bantning och ätstörningar bytt skepnad sen dess. Jag tänker att bantningen i dess begynnelse, i.e. Viktväktarna, G.I. Metoden, Atkins, you name it, alltså den typen av bantning som tillhör våra mor/far- och föräldragenerationers tid - hade en helt annan spelplan än den som finns idag. Skillnaden är att man pratade om det på ett helt annat sätt. Att vilja gå ned i vikt, eller att banta, var och är ett ganska normalt samtalsämne för Boomers (1946-1964) såväl som Gen X (1965-1979). Man pratade inte om hälsa, man pratade om vikt. Ni vet, hur det ibland nästan kan anses vara otrevligt att inte påpeka en persons viktnedgång, eftersom att det är en komplimang? Nu generaliserar jag såklart, hoppas att ni har överseende. Idag är klimatet är annorlunda. Absolut, body-positivity rörelsen har gjort mycket gott. Vi ser mer mångfald inom både modellvärlden såväl som populärkultur. Men det går inte att frångå att vi fortfarande har ett ideal som premierar smalhet och likställer det med hälsa och karaktär. Skillnaden är att vi inte pratar om det på samma sätt längre (enl. mina empiriska studier). Att vilja vara smal, eller smalare, får inte sägas, ska inte sägas. Nej, jag vill verkligen inte att vi ska recensera varken våra egna eller andras kroppstyper öppet. Men däremot måste vi ju våga tala om när vi mår dåligt. Frågan är om det inte är rent av farligt att stigmatisera mat- och kroppsångest? För ätstörningarna har ju inte minskat. Tvärt om, de stiger markant, och kryper allt längre ned i åldrarna. Jag får en klump i magen bara av att skriva det. Men vad händer egentligen i en tystnadskultur kring bantning, där unga tjejer, kvinnor, och män med för den delen, förklär "Jag vill vara smal" med "Jag vill vara hälsosam": e.g. "Jag tränar 6 dagar/v för att må bra", eller "Jag är vegan", eller glutenintollerant, eller ingen efterrättsperson, eller gillar inte pasta, eller föredrar "lätta luncher". Jo, det blir jävligt lågt i tak, och svårnavigerat, det är vad som händer. Dessutom blir det svårt att uttrycka någon av sakerna ovan, helt utan någon slags viktrelaterad baksida, men utan att väcka misstankar, eller t.o.m. triggande känslor hos andra. Jag utvecklade själv en ortorektisk ätstörning i mina sena tonår/tidiga 20-something. Det som var farligt med den var att jag förklädde den, både inför mig själv och andra, med ett maniskt träningsintresse. Vem ville beröva mig det? Träning är väl bra. Om hon vill träna mycket och äta "rätt" så ska hon väl få göra det, gissar jag, och förstår att många tänkte. Jag fick snarare hejarop och beröm över min karaktär. Och för det klandrar jag verkligen ingen. Jag blev ju inte farligt smal, jag blev fit, till synes hälsosam. Att vara eller vilja vara smal, eller vältränad, är inte problemet. Jag tänker t.ex. på Cassandra Klatskow som jag följer på instagram, som just nu kritiseras (ja, ni läste rätt) av vissa för att hon har gått ned i vikt. Och detta är inte ens något hon själv gått ut med, utan någon som andra uppmärksammat och tagit sig friheten att recensera. Samma sak skedde med Skam-skådespelaren Ulrikke Falch, till den grad att hon tillslut tog bort sin instagram. Detta fenomen pinpointar något obehagligt i samhället just nu. En slags kultur där vi låter andra bära ansvaret för vår egen kroppsångest. Men problemet kommer aldrig vara smalhet, eller Twiggy. Att fokusera på det kommer alltid att vara förgäves. Problemet är självhat, mani, samt extrema och ohållbara livsstilar. Det är det vi måste prata om. Rannsaka dig själv. Var ärlig. Ställ frågor. Lita på din magkänsla. Ja, det kan bli jättejobbig och känslig stämning. Men att navigera i sånt är väl vad vänner är till för? Det kan vara så enkelt som att säga: "Jag har noterat X, vilket gjort mig otrolig. Hur mår du?" eller, för den delen: "Jag har insett att min relation till mat/träning inte är hälsosam" Allt börjar där. Kanske trampar jag i ett klaver med detta inlägg. Men det här är något som har skavt i mig länge. Nej, jag vill verkligen inte att vi ska gå tillbaka till Atkins-klimatet, där varannan mamma bantade och pratade om det öppet. Men då var folk i alla fall ärliga. Idag känns det som att alla ger sken av att vara så otroligt kroppspositiva, hälsosamma, avslappnade kring kropp och mat m.m., och samtidigt ökar ätstörningarna? Det är något som inte stämmer. Något skickar vi uppenbarligen vidare till våra yngre som inte är bra. Och jag tycker verkligen att vi borde ta vårt ansvar och prata om det. Slutligen, om du behöver hjälp, finns hjälp att få: 1177.se/atstorningar umo.se/bli-av-med-atstorningar stockholmatstorningar.se friskfri.se <3
