På annandag påsk gick jag ut och sprang på morgonen. En kort men skön runda. När jag började var det soligt, när jag kom hem var det snöstorm, i sann aprilvädersanda. Jag håller på att komma igång med löpningen efter en stunds vintervila. Springer 3 km x 3 gånger veckan, i bekvämt och snackigt tempo. Ibland mindre, ibland mer. Men tanken är att det inte ska vara särskilt tungt alls, att skynda långsamt. Jag längtar såklart efter lätta steg, men det får ta tid. Det är ok. Så är min filosofi i överlag med löpningen numera. Jag har spenderat så många år av slitiga löprundor med blodsmak i munnen. För vems skull? Visst, man ångrar aldrig en löptur. Och såklart, många löprundor har varit ren och skär lycka också. Då när det känns som att man flyger fram. Men de andra rundorna, som är tunga, när man inte slår sitt personbästa, och som man är hård mot sig själv efteråt. Hur trevligt är det att springa en långtur i krig med sig själv? Jag kan berätta: Inte alls trevligt. Kulmen var nog sommaren 2019, när jag fick för mig att springa ett halvmaraton på Gotland själv, under en av sommarens varmaste dagar. "Något man ska ha gjort" tänkte jag. Vad jag inte tänkte på var: Att jag inte tränat långdistans mer än ett par enstaka mil under våren. Att stretcha. Att lyssna på kroppens signaler. Någonstans halvvägs började jag få känningar i min ena höft, men jag fortsatte att springa ändå. "Löpning sitter i huvudet" hävdar många. Och det är till viss del sant. Man kan fortsätta springa även om kroppen säger nej. Men varför? Det är en mycket bra fråga. Jag avslutade halvmaran på en helt ok tid, och jag minns att jag var stolt och glad. Men jag haltade i en vecka efteråt. Och det hela slutade i en inflammation i min högra höft som jag än idag kan känna av när jag springer långa turer, eller när jag vandrar. Jag har spenderat otaliga timmar hos diverse fysioterapeuter, och jag minns särskilt ett möte med en lite äldre man. När jag berättat om min envisa långtur på Gotland skakade han på huvudet. Han sa något i stil med: "Jag är så trött på löptrenden som pågår just nu. Varje vecka får jag in den ena trasiga medelålders manskroppen efter den andra, på grund av att de sprungit över deras förutsättningar, och för att de tror att de är odödliga. Vissa läker aldrig, och så får de börja cykla eller simma istället. Löpning är en enorm belastning på kroppen. Varför kan ni inte bara springa ett par kilometer? Max 1 mil? Det räcker gott för hälsans skull. Det finns ingen poäng att springa längre än så." Dem orden stannade kvar i mig på något sätt. I takt med att min kropp har läkt har jag också lärt mig att springa intuitivt. För min egen skull, ingen annans. Prestigelöst, njutningsfullt. Jag lyssnar på kroppen. Jag springer så långt benen vill för dagen, inte baserat på hur långt de orkade igår. Något annat vore konstigt, löpning handlar ju så mycket om dagsform. Vissa dagar känner jag för svettiga intervaller, att låta pulsen rusa, och då gör jag det. Vissa dagar känner jag för en långtur, att lyssna på en hel podd, eller en ljudbok. Eller inget alls, att låta tankarna komma och gå, skingras. Andra dagar känner jag för lugna joggingturer i skogen. Om jag blir trött stannar jag en stund. Kanske går jag ett tag. Lyssnar på andetagen. Tar in omgivningen. Och sen fortsätter jag. Hmmm. Vad var det jag ville med säga med detta inlägg. Jo, att ibland, vissa dagar, ibland flera månader, känner jag helt enkelt inte för att springa alls. Och då struntar jag i det. Det är inte mer komplicerat än så. Och lo and behold, vet ni vad jag hittade på köpet? Löparglädjen. Som ju fanns där hela tiden. Jag behövde bara sluta jaga den.